S

Nu finns jag här!

 

 

Detta är det nya som gäller!

Det har inte blivit skrivit här sedan februari förra året. Tystnaden har inte inneburit att jag inte tänkt, inte levt och att det inte hänt något. Tvärt om. Det har hänt mycket. Otroligt mycket. I världen, privat och i mitt huvud. Och det är väl det som varit grejen. Så mycket som hänt att det inte funnits möjlighet att sortera tankarna och få ner dem i skrift. Och det har nog varit bra. Men samtidigt synd. Bra, för att jag hade nog mest snurrat in mig sjäv i mig Själv. Men synd, för kanske hade någon tråd blivit utredd... 

Det har varit politik, terror, flyktingar, EU-migranter, skolskjutningar och döda barn. Var ska man börja. Ibland är kanske internettystnaden det bästa alternativet. Om man inte har något vettigt att säga. 

Privat är det en Peter som hänt. En man som dök upp i livet och som gör mig lycklig. han e lugn, trygg, otroligt snygg och väldigt rolig! Jag e så kär i honom. 

Kanske börjar livet fyllas i här igen. Kanske. Eller så kommer livet ta mig på en annan bana. Vem vet. inte jag, jag försöker bara hänga med i svängarna! 

Kram!

Dumma fega mig. 

Varför ska det vara så läskigt att vara modig. Varför? 

Men jag ska göra det!! Jag ska!!! Jag mästare, för min egen del. Mår inte bra av att inte göra. 

Jag kan flyga, jag e inte rädd! 

Ännu en dag då en liten skara människor låter sig drivas av hatet och göra ont i världen. 

Det är ännu en dag, och det jobbiga är, att det är nästan ännu en dag som vilken annan som helst. VARJE dag läser vi om bomber, mord och död från något hörn av världen. 

Men det drabbar oss i västvärlden värre, när det sker just i västvärlden. 

När skall människan förstå att hat bara föder hat. Att inget gott kan komma ur att mörda en annan människa. Aldrig. Det är en förlust för världen varje gång någon rycker bort en annan människa från jordelivet. Denne människans kunskaper, egenskaper och erfarenheter kunde ha välsignat sina medmänniskors liv. Berikat tillvaron, lyst upp livet. 

När ska kärleken få slå ut all ondska. När ska människan förstå att kärleken är vägen att vandra. Att vi är lika. Människa som människa. 

Vi har kanske olika uppfattningar, olika utseenden, olika trosuppfattningar. Men vi är människor. Med samma värde. 

Att döda en människa, är att döda ett syskon.

Jag längtar till den dag då mänskligheten slutar döda sig själv. Då kan vi leva i evig kärlek!

Brukar inte känna såhär för snö, men nu gör jag det! :)

Hösten 2013 var vi inte så lyckliga längre. Det krisade en del i förhållandet och det tog så småningom slut. 

Men nu kommer vi till det fina. Han försvann inte ur mitt liv. Han gick från att ha varit min pojkvän, till att bli min absolut bästa vän. Vi fortsatte att ha daglig kontakt. Spontanumgås, gråta, skratta, vara arga, allt det där som man gör som vän. 

Men hur kom det sig att jag lyckats hålla så bra kontakt och relation till varandra. Jag vet inte, men jag tackar Gud varje dag för att jag får chansen och möjligheten att känna denna vackra, fina människan. Han är så god, får mig att skratta och har en perfekt "gråta emot axel". Jag kan inte göra mig av med en av den finaste personen jag känner. Ingen känner mig så bra, och det finns ingen annan jag kan vara mig själv så fullt ut som tilldammansmed honom. 

Men jag önskar honom också lycka i livet. Och nu verkar det som om lyckan för honom finns på annan ort många mil härifrån. Och jag önskar honom att finna lyckan där. Men det innebär att en ny tid i livet börjar. En tid där han inte är 30min bort med spårvagn. Jag kan inte längre förlita mig allt för mycket på honom. Måste bli fri och klara mig själv. Fast det är så förbaskat läskigt. 

Men vet du Markus, jag kommer klara mig! Glöm inte bort mig! Du är bäst min fina underbara vän!

Jag älskar dig!! 

För det är frustrerande att få höra att jag är både god och ond på samma gång. 

Ger upp livet med ärlighet och tar på mig skådespelarmasken och spelar den roll ni vill att jag ska vara.

Verkar vara enda sättet att överleva. 

Men det är också otroligt krävande och påfrestande. Ja, man får väldigt mycket glädje och kärlek, och många skratt! (Som när en 1,5åring som ännu inte kan prata ger sig på att härma min skånska)

Men det är också otroligt krävande för tålamodet, det är spilld mjölk under måltider, högljudda och arga barn när de inte får som de vill. Och idag var vi två ordinarie på plats, på en avdelning där man brukar vara 6 personal. En vikarie fick vi in, och så fick vi hjälpas åt över avdelningarna. Det gick, men är inte hållbart. Volymen på barnen var hög, de grät, bråkade och var envisa. Idag undrade jag en kort stund varför jag arbetar med det jag gör. 

Men...

Sen tar de listiga barnen fram sin magi. 

Precis när jag ska gå springer en av de minsta fram och kramar om mina ben, ger mig ett stort leende och säger heååå (hejdå om ni inte förstår) och en annan slänger iväg en slängpuss. Där och då smälter hjärtat och jag minns varför jag gör detta! 

Det är mysigt, man får kramas länge på arbetstid, man får se glada barn och utveckla framtidens medborgare! Det e fantastiskt! 

Det är dagen då jag blev riktigt besviken på svenskarna. 

Nej. Det handlar inte om sd's 12,9%.

Det handlar om den totala respektlösheten för de 12,9% som röstat på sd.  

Jag struntar fullständigt i vad folk tycker om sd's politik. Men att kalla nästan 13% av Sveriges befolkning för rasister, nazister, facister och idioter är bara sorgligt. 

Om ni tycker det är så hemskt, och tror att det är sant. Istället för hata, rata och frysa ut... testa fråga varför, fråga er själva varför, gör något åt det. 

För jag tror inte att 13% av den svenska befolkningen är så inkopenta som ni tror. 

Det kan handla om att de erbjuder något som de andra partierna saknar. Och jag menar inte bara invandrings- och flyktingpolitiken, utan annat också. Jag kan inte säga exakt vad det kan vara. Men typ kulturarv, konservativ kristen syn, rättsfrågor eller något sådant. 

Så frågar er vad det är de andra partierna inte erbjuder som sd erbjuder innan ni dömmer ut 13%. 

Och jag förstår inte hur man kan anklaga ett parti och dess väljare för att frysa ut och särbehandla invånare, samtidigt som man gör precis samma sak mot dem. Det är hyckleri på så hög nivå. Sd-väljare är rädda, gömmer sig och håller tyst, för de är livrädda att bli utdömda, utfrysta, misshandlade för att de röstar som de röstar. 

Tala nu om för mig hur det inte är ett hot mot demokratin. 

Därför är jag besviken.

För precis som ni säger HELA TIDEN.

Älskade Brasse! Du ville inte bli ihågkommen när du dog... Jag är ledsen, men jag kan inte låta bli att minnas dig. För jag minns dig med glädje, skratt och kärlek.

Trots att jag är många generationer senare än skapandet av "fem myror.." Så växte jag upp med detta program. Vi hade dem på VHS hemma och det var så bra! Så bra! 

Vi tittade på "en ängels tålamod" där du spelar rollen som sankte per. Vi lyssnade på sketcher från dina och Magnus olika revyer och krogshower. Och jag jublar åt din rolltolkning i "bästa sommaren". Du ser, min ungdom är full av dig. Hur ska jag inte kunna minnas dig. Du kunde ju allt! Och du var bäst!

Tack för allt du gav oss. Du lämnar ett tomrum efter dig! 

En Hälsning till döden som tog dig ifrån oss:

Döden är läskig. Det är ett ämne jag gärna undviker. Men ibland går det inte. Döden gör sig påmind hela tiden. 

En gammal barndomsvän förlorade sin lillebror för ett tag sedan. 

Äldre människor börjar ge upp tanken på livet. 

Det finns så mycket. I böcker, i filmer och trots det faktum att vi aldrig kommer undan döden, att den är en del av vår mänskliga existens, så skrämmer det skiten ur mig. 

Jag borde inte tänka på det här. Jag vet det.

Men jag kan inte låta bli. Framförallt inte när nu en fantastisk skådespelare har gått ur tiden.  En inspiration var vad han var. En man som kunde spela både komedi och allvar med övertygelse. En förebild, som talade öppet om sina problem och sin kamp med sina inre demoner. Tyvärr vann de kampen och ytterligare ett människoliv slocknade. 

Då är frågan. Varför nu? Varför engagera sig i en förlust av en människa jag inte ens kände. Varför bryr jag mig inte lika mycket när en okänd människa väljer att själv avsluta livet? Det gör jag. Varje gång jag hör en sådan nyhet så vill jag gråta, det gör ont i bröstet på mig. Jag vill vrida tillbaka tiden, rycka dem ur sin tankebana och bönfalla dem att inte ge upp, att de inte är ensamma, att det blir bättre. 

Samtidigt ser jag en hopplöshet i det. Vem är jag att tro att min bönrop skulle vara lösningen på problemen. Jag befinner mig i en återvändsgränd utan att se någon lösning. 

Men vi måste börja ta depression på allvar. Det är en sjukdom som kan vara dödlig. Och det minsta vi kan göra är att vara medmänniskor och ge våra vänner tryggheten att våga öppna upp och tala om sitt inre. 

Jag känner att jag är flummig, ute och svävar och så. Men jag vet inte vart jag ska börja och inte vart jag ska sluta. Jag är förtvivlad, jag är förvirrad, jag är vilse men ändå helt säker. Jag ska leva mitt liv extraordinärt.

Oh captain! My captain!

Detta var något nytt. Enn förfrågan. En önskan.

Jag har fått förfrågan om att skriva ett blogginlägg.

Det kan i och för sig vara på tiden då det senaste skrevs var vid nyår. fem månader sedan. Så ja, ett blogginlägg ska det bli!

 

men jag tror att det är på tiden att jag bestämmer mig vad för typ av blogg detta ska vara. För jag menar, på väldigt många sätt så är mitt liv inte så intressant. jag vaknar, jobbar, äter sover. typ. En mode-blogg? HAHAHA. Nej tack. Det där kan jag ingenting om. Mode och jag funkar liksom inte så bra ihop. En sån där blogg som tar upp politiska debatter och frågor? Nej tack. Är inte intresserad av hemska kommentarer till varje inlägg. Jag vet inte om jag känner att jag måste tillföra något till debatten. Kanske är det det som ska få vara grejen med min blogg. Att jag inte måste nischa mig. Att jag ibland pratar om livet, händelser och människor, och ibland så pratar jag om sådant som berör mig, sånt som jag får samla mod till mig för att kunna skriva. För det är så lätt att ibland bara råka trampa på någons tår, och ni som känner mig vet att är det något jag inte vill göra så är det att hamna på kant med någon.

 

och vet ni vad. nu svamlar jag bara. jag vet knappt vad det är jag skriver längre. Så då borde det betyda att jag borde sluta skriva nu.

Jag ska försöka skriva här lite oftare, jag tror att det är det jag försöker säga. Tror jag.

 

Ta hand om er fantastiska människor!

Ni är unika och underbara och älskade!

Kom ihåg det!

Puss!

Det är två dagar kvar av detta år. Detta år som bjudit mig på så många prövningar. Ett otroligt påfrestande år på så många sätt och vis. Men något som det här året har lärt mig är att jag klarar av motgångar, om än med hjälp av vänner och bekanta, så klarar jag det. Men nä, jag kan inte påstå att 2013 var mitt år direkt.

 

Nyår firades tillsammans med Markus, Alexandra och Mattias hemma i min lägenhet i Göteborg. En väldigt enkel och mysig nyårsafton som jag uppskattade väldigt mycket. Men ledigheten var kortvarig och redan dagen efter var det bara att fortsätta skriva på C-uppsatsen. Den lämnades in några dagar senare och efter opponeringen kom resultatet. U. Inte godkänd, en bra uppsats men det saknades ett teoribit tyckte min examinator. Jag respekterade det och visste det nästan. Men direkt efter började nästa kurs, Konst- och bildvetenskap. Nu parallellt med denna kursen skulle jag alltså försöka få min uppsats godkänd.

 

Där någonstans brast det totalt för mig. Det gick inte. Jag klarade inte av mer. Jag förstod inte föreläsningar, förstod inte böcker jag läste, grät konstant, fick ångestattacker och började tänka väldigt mörka tankar. Tankar som skrämde mig. Det hela resulterade i ett besök på psykakuten och vård på psykavdelningen på östrasjukhuset i en vecka. Depression var diagnosen. Det blev antidepressiva mediciner och psykologsamtal.

mitt i allt detta hade jag Markus. Han som räddade mig. Han var min stöttepelare, den som hjälpte mig och tog hand om mig. Han var ljuspunkten i mitt liv då.

 

Teatergruppen Apparaten drog igång igen. Nu skulle vi påbörja vårt nya projekt. något inspirerat av TV-spelet Silent hill 2. vi började improvisera och testa vad som skulle kunna hända. vi ville ge inspiration till Isabel som skulle skriva. Det var tungt och jobbigt, och ibland var det inte det enklaste att ta sig till repetitionerna, framförallt inte de dagar då jag mådde extra dåligt.

Men tyvärr är vårterminen något suddig i mitt minne. Förmodligen för att jag var sjuk och väldigt dålig under hela terminen. Jag minns repetitioner, föreläsningar och ganska mycket härligt häng med vänner. Förutom Markus så var min vän och nyblivna bror Christoffer till otroligt stor hjälp. Han gav mig också stöd som jag är otroligt tacksam för. Egentligen alla mina vänner. Om ni bara kunde begripa hur tacksam jag är för allt det stödet ni har gett mig.

 

Sen kom sommaren. Även denna sommaren skulle Markus iväg och jobba i Norge, och jag ner till skåne för att jobba i kyrkan med konfirmationsläger och som vaktmästare. Det var en skön sommar. Jag bestämde mig även iår för att faktiskt åka och hälsa på Markus i Norge, något som jag inte hunnit med sommaren innan. Så dit for jag en helg. Mitt första besök i Norge. Och det var så mysigt att vara där. få se hur han bodde, vart han jobbade och bara besöka vårt grannland. Det var så fint. Och under ett av Markus besök i Sverige så var vi tillsammans med mor och far och några till och kollade på Robbie Williams på Ullevi. Så himla roligt att vara på konsert typ en gång om året.

 

Efter sommaren pratade jag och Markus om att göra något liknande det vi gjorde i fjol. Men tiden sprang ifrån oss och vi hann inte. Och vår höst började skakigt. Men vi klarade av det. Denna hösten hade jag bestämt mig för att inte plugga mer än en kvällskurs. Jag behövde en paus ifrån pluggandet. Jag skulle börja söka jobb istället. Dessutom drog en gruppterapi i KBT igång. Nu skulle jag ta tag i allt och börja må bra på riktigt.

 

I Apparaten var det dags för genomläsning av manuset. Det nya manuset som Isabel jobbat med över sommaren då vi hade uppehåll. Det var något helt annat än vad vi först trodde, och jag var till en början otroligt skeptiskt. Jag tyckte inte om manuset och visste inte hur jag skulle förhålla mig till det. länge gick jag och grubblade på om jag verkligen ville vara med i det projektet. Men bestämde mig till slut för att faktiskt vara med och ge det en chans. och ja, jag har ändrat åsikt om pjäsen. Älskar den ännu inte helt, men det är bättre än vad jag först trodde.

 

Gick länge arbetslös där min enda syssla var en kvällskurs i danska som jag inte tyckte så mycket om. Jag sökte jobb, men inget hände. Men så en dag ringde pappa. Han hade pratat med en kvinna på en begravning som jobbade i Göteborg och hon hade sagt att de behövde vikarier och det ganska så genast. Jag tog och ringde henne och kort senare så hade jag fått en långtids vik på en förskola. Äntligen skulle jag få lite lön. Lite egna pengar.

nu måste väl ändå allt vara bra. mitt psyke började stabilisera sig, äntligen. Men då kom nästa smäll. Markus och jag avslutade vårt förhållande. Vi hade för olika framtidsplaner och drömmar och kanske var det mer än vänskaplig kärlek ändå. Det var ett uppbrott som smärtade mig, en framtidsdröm som gick i kras, men jag vet också att det var för det bästa. Allt gjordes i kärlek, och det var inget hat, ingen ilska, bara sorgen att förlora någon som stått en nära. Men sen e han faktiskt inte förlorad. Han är min bästa vän och vi har umgåtts efter detta. Nu inte som pojk och flickvän utan som vänner, och det går minst lika bra.

 

Som om inte detta vore nog så hann jag även med ytterligare ett sjukhusbesök iår. I november lyckades jag med konsten att få hjärnhinneinflammation. En huvudvärk från en annan värld anföll mig plötsligt och efter besök på akuten med CT-röntgen, blodprover, ryggmärsvätskeprov och andra grundläggande undersökning var det bara att bli inlagd och antibiotika direkt in i blodet. Några dagar där blev det innan huvudvärken gav med sig och provresultaten visade att det var en "snäll" inflammation jag dragit på mig. Mor och far kom upp och tog hand om mig en helg och det var väldigt mysigt.

 

Men nu har vi firat jul, hemma hos mamma och pappa och vi hade tomte för första gången på många år. Skönt att äntligen ha lite barn att fira med. Fredrik och Marina var här med Lowa och Lejo. Så det var bra.

 

Så vad har det hä¨r året lärt mig? Jo, att trots en depression, avslutat förhållande och en hjärnhinneinflammation så har jag överlevt. Jag har människor i min närhet som stöttar mig. Jag fick jobb och är väldigt uppskattad, Jag har en teatergrupp som hjälper mig att tänka på något annat och att glömma alla bekymmer.

Men nu önskar jag mig ett år där jag bara får leva i någon sorts frid. Jag vill bara kunna leva och slappna av. Det skulle vara så otroligt skönt.

 

gott nytt år på er!

Varma hälsningar en Glad och Pigg Sofia

 

Jag vill egentligen inte kommentera sånt här, men jag känner att jag måste. Jag vet inte vad jag ska få ut av det, kanske bara att jag får lov att uttrycka mitt missnöje. Men det är läskigt, så otroligt läskigt, för jag e fortfarande osäker själv på så många sidor. Men jag övar.

 

Sverige har fått en ny ärkebiskop. Antje Jackélen.

Och jag är tveksam. skeptisk.

Inte för att hon är kvinna.

Inte för att hon är tyska.

Utan för att hon har en tveksam syn på kristendomen. Jag håller helt enkelt inte med henne.

Visst, vem är jag att döma ut hennes tro och hennes relation till Gud. Och jag vill vara tydlig med att jag inte dömer ut hennes personliga relation till Gud, den vet jag ingenting om. Det handlar om den tron hon presenterar utåt.

Och för vissa kan det tyckas vara töntigt att bara fokusera på en eller två frågor. Men de är viktiga för mig.

Hon ifrågasätter Jungfrufödseln och säger att Jesus säger inte att han är den enda vägen till Gud.

 

Att ifrågasätta allt man hör är viktigt, och jag menar inte att man måste köpa allt med en gång på rak arm. Men samtidigt, om man börjar plocka bort saker eller tänker att vissa saker är skrivet för att man ska tolka och inte läsa bokstavligt. När ska man då sluta ta bort och tolka om.

 

I Lukasevangeliet 1:28-35 (Svenska folkbibelns översättning) kan man läsa:

 

28Ängeln kom in och sade till henne: "Gläd dig, du benådade, Herren är med dig."

29Men hon blev förskräckt vid hans ord och undrade vad denna hälsning kunde betyda.

30Då sa ängeln till henne: "Frukta inte, Maria, du har funnit nåd hos Gud.

31Se, du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus.

32Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans faders Davids tron. 33Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut."

34Maria sade till ängeln: "Hur skall detta kunna ske? Ingen man har rört mig?"

35Ängeln svarade henne: "Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son."

 

I vilket sammanhang kan vi då läsa detta? Jo, ärkeängeln Gabriel besöker Maria och talar om för henne att hon skall föda Guds son. Vem har skrivit detta? Lukas, en icke Judisk läkare som bestämt sig för att genom noggrann forskning skriva ner allt i rätt ordning (Luk1:1-4). Då han är den enda som har med födelsen och Marias historier är det mycket troligt att han faktiskt har träffat och intervjuat Maria själv. Men tänk om hon ljög för Lukas för att få det att låta bra? Det kan man tänka, men det innebär att hon ljög om änglar och om den Helige Andes verkan, och vi vet ju hur det gick för Ananias och Safira som ljög inför Gud... (Apg 5:1-11)

Alltså skulle jag vilja påstå att Maria talade sanning för Lukas, vilket betyder att det som Lukas skriver är sanningen. Alltså inte något som man bara kan "tolka" eller se som mytologiskt textspråk för något viktigt.

 

När det kommer till det där om Jesus är den enda vägen till Gud, så tar frågeställaren också upp följande bibeltext Johannesevangeliet 14:6

 

6Jesus sade till honom: "Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till fadern utom genom mig.

 

Trots att hela versen läses upp i frågan väljer Antje att bara kommentera det första stycket. Jag är vägen och sanningen och livet. Hon menar att Jesus aldrig säger att han är den enda vägen, eller den enda sanningen eller det enda livet. Utan att det kan finnas många andra vägar att vandra till Gud på. Men, undrar jag då, den sista biten, den du precis hoppade över. Ingen kommer till fadern utom genom mig. Vad menar Jesus med detta då?

Jag tycker att detta bibelstället är så skönt, för det är en av få gånger som Jesus faktiskt är rakt på det. Han säger det han menar, det är ingen liknelse. Vägen till Gud går genom Jesus. kort och gott.

Jag bör nu lägga till att samtidigt som jag tycker att det är ett skönt bibelställe med tydliga direktiv, så tycker jag att det är ett apjobbigt bibelställe. För alla andra då, alla runt om i vår värld som inte har Jesus i sina liv, vad innebär det för dem? Jag vill att alla människor kommer till himlen, jag vill att alla människor kommer till Gud, men jag börjar inse att det nog inte är så.

 

För jag kan inte börja plocka bort det från bibeln som jag inte tycker om. Skulle jag börja göra det så skulle jag lika gärna kunna skippa bibeln helt och hållet. Bibeln är inte bara en bok med några fina citat eller historier i. Bibeln är min vägvisare, min karta till livet och till tron. Man förstår inte alltid allting, men man lär sig med tiden.

 

Därför är jag skeptisk till vår nya ärkebiskop. Hon har uttryckt syner på tron som jag inte håller med om, och som för mig är viktiga stöttepelare i mitt liv.

Men, att vi ska vara öppna för sammarbete, föra dialoger och ta hand om våra medmänniskor, det är viktigt. och det får hon också fram.

Men jag vill ha en kyrka där Jesus är i centrum. förlåtelsen, nåden, kärleken och bibeln.

 

Och nu har jag skrivit för mycket. Men jag är rädd att kyrkan kommer tappa tro, tappa fokus. För många som tycker som jag är alternativet att lämna svenska kyrkan. Men det om något innebär döden för svenska kyrkan. Så länge det finns människor som delar mina uppfattningar och som får lov att yttra sig så är Svenska kyrkan församlingen för mig. Förändringen måste få komma inifrån. Låt oss visa att bara för att man har en bibeltrogen tro innebär det inte att man är en dålig människa. Kärleken finns där ändå.

 

Nu vågar jag inte skriva mer...

Ganska rädd för hur detta ska tas emot...

 

 

Detta är ett inlägg som berättar lite hur jag tänker idag. Tanken slog mig för nån timme sedan, och jag e redo att dela den. Här kommer utdrag ut två låtar av U2, läs dem. 

 

I believe in the kingdom come
Then all the colors will bleed into one
Bleed into one
Well yes I'm still running

You broke the bonds and  you
Loosed the chains
Carried the cross
Of my shame
Of my  shame
You know I believed it

U2 - I still haven't found what i'm looking for

 

U2 - Magnificent

 

Det finns de som säger att U2 är hobbykristna eller att lovsånger är något som bara töntiga kristna lyssnar på. Här har ni en av U2's mest kända låtar där texten verkligen är en hyllning till Jesus. Ett av världens största band lovsjunger Jesus med uppsträcka händer på scen, men det är ingen som säger något om det. Men säger jag att jag ska sjunga lovsång en söndag i kyrkan, då tusan e jag lite konstig, över-religös, fundamentalist, och gammalmodig. Skulle jag dessutom - ve och fasa - stå upp med upplyfta händer och stängda ögon och lovsjunga Jesus. Då e jag galen, läskig och överdriven.

Bono får även lov att sjunga om att Gud gav honom meningen att sjunga. Det är Guds gåva och uppgift för honom. Men skulle jag påstå något sådant. Att Gud har gett mig en mening med livet, en uppgift eller gåva, då tusan höjs det röster om att det minsann är en väg jag valt alldeles själv och att jag väljer livsväg helt på egen hand. Kan inte jag bara få vara lika glad att Gud har brytt sig om mig. Att det är av kärlek han har gett mig en gåva, en uppgift, något som jag kommer må bra av och göra bra. Kan jag inte bara få tro det, och frimodigt få uttrycka det, utan att vara rädd att någon kommer och trycker ner mig, kallar mig gammalmodig och lever på 1600-talet.

Åh, det här med tro är både min glädje i livet, men också något som frambringar så mycket irritation. För jag är inte accepterad att ha min tro ibland utan att kallas tråkig, lurad, hjärntvättad eller korkad. Därför är jag så tacksam att jag får ha en arbetsplats som kyrkan, där jag fritt får ha min tro, att jag kan vara där på fritiden, lovsjunga, prata om Guds plan, be, fundera eller bara vila i tron.

Jag vet inte vad jag vill säga egentligen, men jag tror det är att om Bono får lov att lovsjunga Gud inför fler tusen människor, låt mig för göra det i mitt liv också, ni behöver faktiskt inte kritisera mig. Bara säga det.

 

Carried the cross of my shame, You know i believed it!

Jag börjar bli riktigt dålig på det här med att blogga nuförtiden.

Kanske för att jag inte längre vet vad jag ska säga. Eller för att behovet inte längre finns. Jag har kanske annat att göra. Men på något sätt tycker jag ändå om att jag trilla tillbaka hit och bara prata av mig ibland.

Ni är inte många som läser.

typ en eller två. Men ack vad ni gör att jag känner mig viktig. Kanske är det dags för mig att bli en aktiv bloggare. Kanske är det dags att jag åter blir flitig på denna sidan.

Jag ska undersöka det. Kanske kan bygga upp mig en lite läsarkrets. mina egna små "fans" eller followers.

Mitt liv kanske inte är det roligaste, men det är ett liv, det är mitt liv och jag tycker om det.

kanske kan ni lära er någonting av mig ni med.

Man vet ju aldrig.

 

Tack för att ni finns.

Vi kanske ses snart igen!

Jordens undergång 21/12 2012 blev väl en stor flopp... Än verkar allt funka. Vilket vi tycker om!!!

Imorgon är det sista dagen på det här året. 2012 är till ända och det är dags att sumera vad som hänt. blogginläggen har blivit färre vilket gör det svårare att minnas. Men jag ska nog komma ihåg det viktigaste i alla fall! :)

 

Efter nyårsfirande på den skånska landsbyggden med människor jag typ inte känner begav sig jag och min packning åter till Göteborg. I göteborg fortsatte arbetet med Glenn - ett skruvan inlägg från 80-talet. Plugget fortsatte också och Historia A-kursen skulle avslutas.  Träffade lite vänner, ordnade välkomskommité för Ylva på centralstationen, drack lite öl och hade en lugn början på 2012.

 

Snart var A-kursen i historia över och jag klev raskt vidare in i B-kursen, den kom lite som en chock med ett helt annat upplägg. Teori och metod var inte min grej, men det gick. Parallelt med skolan fanns hela tiden spexet och repetitionerna som gav mig andningspauser i pluggandet. Premiärdagen närmade sig. Sen plötsligt var det dags för premiär av Glenn. Jag som östtysk spion hamnar mitt i IFKs resa mot UEFA-cup guldet 1982. Premiären gick bra, och vi hade sen 6 föreställnigar. Alla lika roliga. På den näst sista satt självaste Glenn Hysen i publiken. Han hängde med till puben sen. det va nice! :)

 

I februari gjorde jag även mitt första sökning till scenskolan i Göteborg. Gick inte vidare från första provet, men hade väldigt roligt och ser det som en lärdom som kommer kunna vara värd att ha i framtiden. kommer söka fler gånger. Kanske är det mig de letar efter nästa gång. Man utvecklas hela tiden, även som skådespelare.

 

I mars blev jag Göteborgare på riktigt. Flyttade till egen lägenhet, med egna möbler, egen inredning, allt eget. Närmare staden, närmare till spårvagn. Bor där än och stormtrivs med allt. Lägenheten är fin och allt funkar. så jag är lycklig! Fortsatte att träffa, fika och dricka öl med vänner. Livet fortsatte och plugget lika så. Hade inflyttningsfika för lite hjälmaredare och allmänt mys med människorna i mitt liv.

 

Och på tal om människor i mitt liv så dök det upp en 2012 som verkligen kom att bli en människa i mitt liv. Den där killen som nässlade sig in i vår lilla umgängesgrupp. Han som va rolig att hänga med. Han nässlade inte bara sin in i vårt umgänge. Han nässlade sig även in i mitt liv. Den där Markus och jag började hänga en del. I början visste jag knappt själv vad som hände, men något som jag längtat efter så länge var på väg att hända! Detta i samma veva som uppsatsångesten över B-uppsatsen drog igång. Markus blev helt enkelt min ljuspunkt i uppsatsarbetet. och hur det gick med den uppsatsen behöver vi inte ens gå in på...

 

Sen startades den nya teatergruppen "scenkonstkollektivet apparaten" igång. Typ folk från ensablen från Glenn. Vi ville fortsätta jobba tillsammans och jobba tillsammans utan att vara låst vid en studentförening. Ett nytt projekt sattes igång, en föreställning som vi skrev själva tillsammans som en grupp. Dessutom ordnades en möhippa för Emma. En lyckad möhippa blev det också. Skivinspelning, och straffläggning mot Thomas Ravelli. Grillning och mys med vänner. Mycket bra och bruden var glad! det är det viktigaste.

 

Sommaren inleddes kort och gott med att jag och Markus blev tillsammas, ihop, ett par, pojkvän och flickvän. Ja, ni fattar. Sen reste han. Till norge för att jobba hela sommaren. jag reste till skåne för att vara med på halva konfalägret på Sörgården. Kunde bara vara med på halva, för den sen hade jag fått jobb på ett läger i Partille som gav mer betalt, och betalt var något som jag behövde. Två läger av väldigt olika karaktär. Partillelägret var jobbigt på många sätt, men ändå trevligt och jag är glad åt erfarenheten. Får jag frågan att jobba i sommar igen har jag krav på vem jag vill ha som medansvarig! Annars gör jag inte det! 

 

Annars var sommaren märklig. Lägret i Partille varade bara i två veckor. Sen jobbade jag några timmar i veckan i kyrkan i Helsingborg resten av sommaren. Samtidigt som vi hade repetitioner i Göteborg med Apparaten. Så hela sommaren pendlade jag mellan Helsingborg och Göteborg. Markus kom på besök några få gånger, med de gångerna var så värda! Jonas kom på besök och vi spenderade en varm och solig dag på Liseberg vilket var mycket trevligt! 

 

Lagom till min födelsedag kom Markus hem från Norge. han tog sig ner till Skåne och träffade familjen och släkten. Sen reste vi två ut i södra sverige med hans bil. En semester som var fantastisk! inget förut bestämt, inga mål. Vi sov i bilen och kunde ta oss vart vi ville. Det var bara vi två och bilen. vilket var fantastiskt. resan avslutades med att jag vid jönköping bytte bil och åkte med mor och far till Stockholm och såg Coldplay.

 

Terminen trog igång. Denna gång blev det Historia C. Mer teori och metod. Men en mycket bättre lärare! Dessutom närmade sig premiären av Apparatens egenskrivna föreställning "en totalt misslyckad föreställning" Alla föreställningarna sålde ut. liten publik, men ändå. även denna gång kändisar i publiken. Sven Wolter hade masat sig till vår föreställning och jag tror han tyckte om den! :) Efter den misslyckade föreställningen fick vi ta lite ledigt med teatern. Det hade varit mycket länge för många. Så lite ledighet behövdes. 

 

Sen kom vardagen. och med vardagen en ny uppsats. Nu skulle C-uppsatsen skrivas (Och den ska det fortfarande). Markus och jag gjorde ett besök i Örebro hos hans föräldrar och ställde bilen på vintervila. gick lite på teater och såg umbillical brothers. Vi gick båda och blev med varsin iPhone. och ja, vi lever livet som pojk och flickvän. Och senast idag så såg jag på honom och blev lycklig. Jag är fortfarande nykär. Han är så fin. 

 

Året 2012 var både det bästa året i mitt liv, och ett av de jobbigaste åren. Av två helt olika anledningar. men Markus och jag är snart uppe i 7 månader, och jag ser fram emot ett liv tillsammans med honom.

Han är rätt man. 

Jag bara vet det!

 

Så gott nytt år på er!

2013 väntar på oss bakom krönet och vill bjuda oss på massa överraskningar. Ett helt år där vi inte vet något som kommer hända. Läskigt, eller bara kittlande spännande. 

vilket som så kommer vi inte undan det. 

2013 - Nu kör vi!

kan vi inte bara komma överens om att vi slutar lägga press på varandra.

Att vi slutar säga "men du som e så duktig komme fixa detta..." 

Då måste man ju fixa det, annars är man inte duktig, eller är inte jag jag då? 

Fixar man inte det då, då har man ju misslyckats, för alla förväntar ju sig att man ska klara det, för man e ju så duktig. 

Men samtidigt så ska man bara göra sitt bästa, det är inte hela världen och det är ju bara att försöka igen. Men sägs de fraserna bara för att man måste, man förväntar ju sig ändå att man ska klara det, för man är duktig.

Jag hatar att vara "den duktige". För man lider av det. Ständig press. Kan man inte bara alltid ha varit den där som inte alltid klarar det. Så slipper folk runtomkring förvänta sig att man ska klara det.

Förvänta er ingenting...

Snälla

Just nu är jag allt annat än "duktig"