S

Hösten 2013 var vi inte så lyckliga längre. Det krisade en del i förhållandet och det tog så småningom slut. 

Men nu kommer vi till det fina. Han försvann inte ur mitt liv. Han gick från att ha varit min pojkvän, till att bli min absolut bästa vän. Vi fortsatte att ha daglig kontakt. Spontanumgås, gråta, skratta, vara arga, allt det där som man gör som vän. 

Men hur kom det sig att jag lyckats hålla så bra kontakt och relation till varandra. Jag vet inte, men jag tackar Gud varje dag för att jag får chansen och möjligheten att känna denna vackra, fina människan. Han är så god, får mig att skratta och har en perfekt "gråta emot axel". Jag kan inte göra mig av med en av den finaste personen jag känner. Ingen känner mig så bra, och det finns ingen annan jag kan vara mig själv så fullt ut som tilldammansmed honom. 

Men jag önskar honom också lycka i livet. Och nu verkar det som om lyckan för honom finns på annan ort många mil härifrån. Och jag önskar honom att finna lyckan där. Men det innebär att en ny tid i livet börjar. En tid där han inte är 30min bort med spårvagn. Jag kan inte längre förlita mig allt för mycket på honom. Måste bli fri och klara mig själv. Fast det är så förbaskat läskigt. 

Men vet du Markus, jag kommer klara mig! Glöm inte bort mig! Du är bäst min fina underbara vän!

Jag älskar dig!!