S

Såg precis Svt's dokumentär "Medaljens pris".

Blev ytterst förvånad och fundersam.

Nog har jag varit medveten om att friidrottseliten tränar mycket. men jag kunde inte för en sekund föreställa mig den mängd.

Att pressa sig själv och träna med skador, tävla med skador, misshandla sin kropp, är det värt det.

Och framförallt. Har VI som sitter och tittar på friidrott rätt att för en enda sekund påstå att de är sopor, värdelösa och aldrig kommer bli något. Får vi lov att bli arga när ett guld-hopp ställer in ett stort mästerskap p.g.a känningar i vaden, låret, höften eller liknande. Ska VI som publik ge dem mentaliteten att fortsätta springa trots att benet gått av mitt under loppet. Är det rätt av oss att hylla de männskor som tävlar trots skada och gör så att vi eventuellt vinner.

Jag älskar friidrott, jag älskar idrott, tycker det är fantastiskt och jag förundras ständigt över vad människan kan förmå att göra med sin kropp. Men vi anser att allt annat självskade beteende är fel. Borde då inte detta också vara fel.

Idrott ska vara bra för hälsan

men samtliga Svenska elitidrottare sa att det de sysslade med inte var hälsosamt.

Vi har behandlingshem för drogmissbrukare...

hur ska vi egentligen se på träningsnarkomaner.

Jag vet inte.

För samtidigt vill jag ju se de där ofattbara rekorden.

 

Tänk ni!

Rekomenderar dokumentären varmt

Dokument inifrån "Medaljens pris" Svtplay.

finns tillgänglig nån vecka till...