Helg med syster!
Jag vet att det typ är alldeles för längesedan jag skrev här. Har inte haft behovet bara.
Men nu e jag nog redo igen! Har en mysig helg med Elin och Totti här i min lilla lägenhet. Trångt men mysigt! :)
Idag va Elin och jag på universeum och tittade på fiskar, apor, hajar och annat! Mysigt. Nu chillar vi mest!
Ha det så bra!
Äntligen
Åker till repetitionen och inser att det inte är lika mörkt ute som det var för en vecka sedan. Äntligen börjar solen komma tillbaka och våren närmar sig med stora steg! Underbart! :)
Daglig reflektion.
Dagarna står still och det händer inte så mycket. Vilar och vilar, pratar lite, äter lite och tar det lugnt. Vissa dagar är bättre än andra.
Så kan livet vara ibland.
Men rastlösheten lurar bakom knutarna.
Kyla
Stå i kylan och byta nummer med nya kursare är trevlig.
Sen e det ganska skönt att äta ute ensam också! Sitta och titta på folk och bara vara! Det gillas!
Det där med spårvagnar
För alla er som förespråkar spårvagnar och vill utöka kollektivtrafiken i vissa städer med sådana.
Tänk då även på nackdelarna.
En ensam stillastående vagn stannar alla andra vagnar på sträckan. Varför? För vagnarna kan inte ta någon alternativ väg. Där finns ett spår som alla vagnar ska gå på. Vi ett längre stopp står man plötsligt utan kollektivtrafik och större svårigheter att ta sig någonstans.
Så innan ni lägger ner miljoner på att riva upp vägar och lägga spår, tänk till. Kanske kan de miljonerna användas till utökad busstrafik istället, som vid problem faktiskt kan ta en alternativ väg!
Det va bara det jag ville säga idag...
Det där med att vara duktig
kan vi inte bara komma överens om att vi slutar lägga press på varandra.
Att vi slutar säga "men du som e så duktig komme fixa detta..."
Då måste man ju fixa det, annars är man inte duktig, eller är inte jag jag då?
Fixar man inte det då, då har man ju misslyckats, för alla förväntar ju sig att man ska klara det, för man e ju så duktig.
Men samtidigt så ska man bara göra sitt bästa, det är inte hela världen och det är ju bara att försöka igen. Men sägs de fraserna bara för att man måste, man förväntar ju sig ändå att man ska klara det, för man är duktig.
Jag hatar att vara "den duktige". För man lider av det. Ständig press. Kan man inte bara alltid ha varit den där som inte alltid klarar det. Så slipper folk runtomkring förvänta sig att man ska klara det.
Förvänta er ingenting...
Snälla
Just nu är jag allt annat än "duktig"
Det där med pengar
Hyran och räkningarna är betalda.
Kvar finns 6200 kr på kontot.
För vissa kan den anses som mycket pengar.
För Sofia är det lite.
Nästa stora inkomst kommer i slutet av Juli...
Tack och lov för de 3000 som kommer tillbaka på skatten i juni. det betalar i alla fall nästan hela hyran...
och tur att man är sparsam av sig och under året har lagt undan 14 000 som kan komma till användning under sommaren.
Nåväl nåväl
Man måste få leva lite också! :)
Kvar finns 6200 kr på kontot.
För vissa kan den anses som mycket pengar.
För Sofia är det lite.
Nästa stora inkomst kommer i slutet av Juli...
Tack och lov för de 3000 som kommer tillbaka på skatten i juni. det betalar i alla fall nästan hela hyran...
och tur att man är sparsam av sig och under året har lagt undan 14 000 som kan komma till användning under sommaren.
Nåväl nåväl
Man måste få leva lite också! :)
Det där om smarta telefoner
Efter en helg i helsingborg är jag tillbaka i Götet...
Inte mycket mer att säga om det mer än att människor är intressanta!
Satt jämte en tjej i samma ålder på bussen på väg upp hit igen. Hon växlade aktivitet mellan Iphonen, tidning och jordnötsätande. Ungefär så hela tiden. Själv satt jag mestadels av tiden och läste en bok som jag lånat med mig av mor och far. Ken Follets Svärdet och spiran. bok på över 1000 sidor, en riktig mastodontbok. men den börjar bra och har verkligen väckt mitt intresse. Slängt mig igenom en 100 sidor ungefär. men när jag efter 2 timmar kände att jag inte orkade läsa mer så la jag boken ifrån mig och satt mest och tittade rakt fram. Kände att läget att få fundera och bara vara med mig själv kunde inte bli bättre. Ingen dator eller TV så ber om min uppmärksamhet. Utan bara jag.
Då mitt i allt knackar tjejen bredvid mig på axeln. Hon erbjuder mig sin skvallertidning med frasen "Du ser inte ut att ha något att göra".
Det är otroligt snällt av henne att erbjuda mig en sådan sak. Tjejen är en otroligt bra medmänniska. MEN, vad säger detta om vår samtid. Konstant måste man vara i rörelse. Konstant måste man sysselsätta sig. Uppdatera sig. Hur många människor tar sig idag tiden att bara vara. Att bara sitta och fundera. Väntar man på bussen/spårvagnen så tar man idag upp sin telefon för att spela, smsa, facebooka... you name it. Människor kan idag inte bara vänta. Är människor så rädda för sig själva idag att de tvingar sig att fly in i andra saker hela tiden. Kan människan idag inte vila?
Men å andra sidan, hur bra är jag på en skala.
jag sitter ju trotsallt här just nu, skriver ett blogginlägg och hoppas på att jag ska komma upp i ca 10 läsare. Jag loggar in på facebook det första jag gör när jag startar datorn, och är sedan kvar inloggad tills jag stänger av datorn det sista jag gör innan jag går och lägger mig. Visst är jag precis som alla andra. Bara det att jag ännu inte har en telefon som gör att jag kan göra så överallt!
Julia och jag skakade idag hand. Vi är båda ännu utan den fantastiska smart-phonen. Vi lever fortfarande ett liv med telefoner som har knappar, utan wordfued, draw something, instagram, facebok, twitter.... Vi skakade idag hand på att den dagen vi skaffar oss sånna telefoner och vi blir de människorna som sitter och glömmer bort hur man umgås, då ska vi nita den andra riktigt hårt. vi vill inte bli den personen. och blir vi det, så ska den andre hjälpa oss att påminna oss om hur vi har blivit.
I onsdags hade jag inflyttningsfika. (Detta är ingen anklagelse mot någon, bara en pik...) Av 10 gäster satt 7 personer med sina smarta telefoner. Telefoner som är så smarta att man nu kan umgås utan att titta på varandra. Folk satt och tittade ner i sina telefoner mest hela tiden. Spelade spel med någon annan i rummet, men fortfarande bara mellan de två. Kanske inte något som folk reflekterat över, men genom detta beteende så utesluter man människor. Jag kommer önska högljutt i fortsättningen att man under stunder i min lägenhet INTE sitter och leker med sin telefon. Utan umgås med varnadra. Pratar, skrattar och ser på varandra. Ni kanske har glömt det, men jag är en människa som tittar på folk. och som ser folk. och jag ser er! låt mig även se era ögon, inte era telefoner....
Ojoj, detta blev långt. Det var verkligen inte tänkt när jag började skriva...
Nu ska jag sova!
Godnatt!
Inte mycket mer att säga om det mer än att människor är intressanta!
Satt jämte en tjej i samma ålder på bussen på väg upp hit igen. Hon växlade aktivitet mellan Iphonen, tidning och jordnötsätande. Ungefär så hela tiden. Själv satt jag mestadels av tiden och läste en bok som jag lånat med mig av mor och far. Ken Follets Svärdet och spiran. bok på över 1000 sidor, en riktig mastodontbok. men den börjar bra och har verkligen väckt mitt intresse. Slängt mig igenom en 100 sidor ungefär. men när jag efter 2 timmar kände att jag inte orkade läsa mer så la jag boken ifrån mig och satt mest och tittade rakt fram. Kände att läget att få fundera och bara vara med mig själv kunde inte bli bättre. Ingen dator eller TV så ber om min uppmärksamhet. Utan bara jag.
Då mitt i allt knackar tjejen bredvid mig på axeln. Hon erbjuder mig sin skvallertidning med frasen "Du ser inte ut att ha något att göra".
Det är otroligt snällt av henne att erbjuda mig en sådan sak. Tjejen är en otroligt bra medmänniska. MEN, vad säger detta om vår samtid. Konstant måste man vara i rörelse. Konstant måste man sysselsätta sig. Uppdatera sig. Hur många människor tar sig idag tiden att bara vara. Att bara sitta och fundera. Väntar man på bussen/spårvagnen så tar man idag upp sin telefon för att spela, smsa, facebooka... you name it. Människor kan idag inte bara vänta. Är människor så rädda för sig själva idag att de tvingar sig att fly in i andra saker hela tiden. Kan människan idag inte vila?
Men å andra sidan, hur bra är jag på en skala.
jag sitter ju trotsallt här just nu, skriver ett blogginlägg och hoppas på att jag ska komma upp i ca 10 läsare. Jag loggar in på facebook det första jag gör när jag startar datorn, och är sedan kvar inloggad tills jag stänger av datorn det sista jag gör innan jag går och lägger mig. Visst är jag precis som alla andra. Bara det att jag ännu inte har en telefon som gör att jag kan göra så överallt!
Julia och jag skakade idag hand. Vi är båda ännu utan den fantastiska smart-phonen. Vi lever fortfarande ett liv med telefoner som har knappar, utan wordfued, draw something, instagram, facebok, twitter.... Vi skakade idag hand på att den dagen vi skaffar oss sånna telefoner och vi blir de människorna som sitter och glömmer bort hur man umgås, då ska vi nita den andra riktigt hårt. vi vill inte bli den personen. och blir vi det, så ska den andre hjälpa oss att påminna oss om hur vi har blivit.
I onsdags hade jag inflyttningsfika. (Detta är ingen anklagelse mot någon, bara en pik...) Av 10 gäster satt 7 personer med sina smarta telefoner. Telefoner som är så smarta att man nu kan umgås utan att titta på varandra. Folk satt och tittade ner i sina telefoner mest hela tiden. Spelade spel med någon annan i rummet, men fortfarande bara mellan de två. Kanske inte något som folk reflekterat över, men genom detta beteende så utesluter man människor. Jag kommer önska högljutt i fortsättningen att man under stunder i min lägenhet INTE sitter och leker med sin telefon. Utan umgås med varnadra. Pratar, skrattar och ser på varandra. Ni kanske har glömt det, men jag är en människa som tittar på folk. och som ser folk. och jag ser er! låt mig även se era ögon, inte era telefoner....
Ojoj, detta blev långt. Det var verkligen inte tänkt när jag började skriva...
Nu ska jag sova!
Godnatt!
Det där med Gud
Var på gudstjänst för första gången på väldigt länge i söndags. Varför har det dröjt så länge? Vi har haft spexrep på söndagsförmiddagar. Därför. Var även på lovsångsmässa i onsdags. Och då var det något som slog mig. Något som jag vet Kent predikade om för några år sedan...
"vad gör ni här, ut med er, ni behövs där ute"
Han menade inte att församlingen skulle lämna kyrkan i bokstavlig mening. Han sa också att det är otroligt viktigt med påfyllnad och gemenskapen. Men det är den tiden jag haft nu ett tag. Jag har varit "där ute". Men det menar jag inte att jag vandrat längs med gatorna i Göteborg och predikat och bankat bibeln i huvudet på folk. Men jag har varit där. Jag har funnits där, och haft Gud med mig.
För grejen är den att Gud inte varit så tydlig för mig på otroligt länge, som under den tiden nu när jag inte varit regelbunden kyrkobesökare. Vet inte om det är bra eller dåligt. Men det kan också betyda att jag lagt allt för stor vikt vid själva kyrkobesöket att jag glömt innehållet, och nu när jag fått leva det så blev det så mycket tydligare för mig.
För ni som tror att man inte kan snacka Gud med andra än andra kristna. Ack så fel ni har.
Ni som är rädda för att folk ska skratta när ni berättar om er tro, stå på er. Det kan vara jobbigt, men ni har samtidigt ofta planterat ett frö och folk vill veta mer. Det är just skratten som kan vara vägen till fantastiska samtal. Just det där "onormala" gör att folk blir nyfikna på vad det är som gör att man valt att gå den vägen. Så när skratten lagt sig kommer de ofta tillbaka.
Jag har så många gånger under den här perioden snackat om Gud. Jag pratar mer om Gud med icketroende människor än vad jag gör med andra troende. Jag får visa på Gud genom mig själv. Genom att visa att jag är precis som vilken människa som hellst, men ändå inte.
Jag vet inte ritkigt vad det är jag försöker säga. Kanske att jag just nu är på mission utan att riktigt veta om det. Kanske att jag omedvetet missionerar för människor som inte vet om att jag missionerar för dem. Kanske handlar jag i smyg. Gud är bra mystisk.
Men därför vill jag nu säga till alla som känner sig berörda...
"Vad gör ni här inne, det är där ute ni behövs!!"
"vad gör ni här, ut med er, ni behövs där ute"
Han menade inte att församlingen skulle lämna kyrkan i bokstavlig mening. Han sa också att det är otroligt viktigt med påfyllnad och gemenskapen. Men det är den tiden jag haft nu ett tag. Jag har varit "där ute". Men det menar jag inte att jag vandrat längs med gatorna i Göteborg och predikat och bankat bibeln i huvudet på folk. Men jag har varit där. Jag har funnits där, och haft Gud med mig.
För grejen är den att Gud inte varit så tydlig för mig på otroligt länge, som under den tiden nu när jag inte varit regelbunden kyrkobesökare. Vet inte om det är bra eller dåligt. Men det kan också betyda att jag lagt allt för stor vikt vid själva kyrkobesöket att jag glömt innehållet, och nu när jag fått leva det så blev det så mycket tydligare för mig.
För ni som tror att man inte kan snacka Gud med andra än andra kristna. Ack så fel ni har.
Ni som är rädda för att folk ska skratta när ni berättar om er tro, stå på er. Det kan vara jobbigt, men ni har samtidigt ofta planterat ett frö och folk vill veta mer. Det är just skratten som kan vara vägen till fantastiska samtal. Just det där "onormala" gör att folk blir nyfikna på vad det är som gör att man valt att gå den vägen. Så när skratten lagt sig kommer de ofta tillbaka.
Jag har så många gånger under den här perioden snackat om Gud. Jag pratar mer om Gud med icketroende människor än vad jag gör med andra troende. Jag får visa på Gud genom mig själv. Genom att visa att jag är precis som vilken människa som hellst, men ändå inte.
Jag vet inte ritkigt vad det är jag försöker säga. Kanske att jag just nu är på mission utan att riktigt veta om det. Kanske att jag omedvetet missionerar för människor som inte vet om att jag missionerar för dem. Kanske handlar jag i smyg. Gud är bra mystisk.
Men därför vill jag nu säga till alla som känner sig berörda...
"Vad gör ni här inne, det är där ute ni behövs!!"
Det där med avsked
Idag var det uppspel för Antons andra teatergrupp.
Vi var ett gäng på nio pers som var där och hejade på honom! Bra pjäs. Spännande tanke.
Sen myste vi tillsammans allihopa. Sa dessutom hejdå till Pam som ska hem till Åland för ett tag framöver. Även om hon kommer tillbaka så blev det känslosamt. I alla fall från min sida. Och plötsligt så satt jag där och grät. Den där spärren mot tårarna som jag byggt upp under några år har rasat. Nu gråter jag lite varstanns.
Men men, någon ska vara den som gråter. Jag kan ta den rollen, det e lugnt.
Men Pam
Min Pammie!
Du kommer vara saknad. Något så otroligt!
But you know what...
She'll be back!
Saknar dig redan!!!
Vi var ett gäng på nio pers som var där och hejade på honom! Bra pjäs. Spännande tanke.
Sen myste vi tillsammans allihopa. Sa dessutom hejdå till Pam som ska hem till Åland för ett tag framöver. Även om hon kommer tillbaka så blev det känslosamt. I alla fall från min sida. Och plötsligt så satt jag där och grät. Den där spärren mot tårarna som jag byggt upp under några år har rasat. Nu gråter jag lite varstanns.
Men men, någon ska vara den som gråter. Jag kan ta den rollen, det e lugnt.
Men Pam
Min Pammie!
Du kommer vara saknad. Något så otroligt!
But you know what...
She'll be back!
Saknar dig redan!!!
det där om träning
Det där med att träna och börja leva hälsosamt...
Det kanske är dags att sluta snacka om det...
Och börja leva i det.
Bli av med mitt sockersug och börja röra på kroppen.
Måste sluta snacka om det...
Måste börja göra
Och måste få det att sluta bli ett "måste" utan något jag vill göra.
Jag VILL börja träna! Dags att börja nu!
Det kanske är dags att sluta snacka om det...
Och börja leva i det.
Bli av med mitt sockersug och börja röra på kroppen.
Måste sluta snacka om det...
Måste börja göra
Och måste få det att sluta bli ett "måste" utan något jag vill göra.
Jag VILL börja träna! Dags att börja nu!
Det där med civilkurage
Jag är en sån människa som tänker att jag skulle ingripa om jag såg något som inte var rätt.
Försöka stoppa slagsmål och annat sånnt. Men är det civilkurage eller ren dumhet.
Idag fick jag uppleva vilken människa jag egentligen är och hur jag hanterar sitvationer.
För jag var rädd. Om jag hade gått in hade risken att jag fick en smäll varit otroligt hög. Nu delades det som tur var inte ut några smällar, men de låg i luften. Och orden var inte vackra någonstanns. De var rent ut sagt vidriga, att människor verkligen kan kategorisera andra på det sättet. Fruktansvärt.
När källan bakom allt hade gått efter att cafépersonalen bett honom att lugna sig och gå därifrån frågade de genast hur de utsatta mådde och om de skulle hålla uppe kontakten med polisen. Jag satt nått bord ifrån och hörde inte svaret men bestämde mig ändå för att stanna ifall polisen kom för att eventuellt vittna.
Är det civilkurage?
Eller borde jag bett denna tvåmeters man att lugna sig?
Borde jag personligen frågat hu de andra mådde efteråt?
Polisen kom inte och de gick efter ett tag, då borde ju det betyda att jag också kunde gå. men ska jag ringa och rapportera vad som hände?
Ahh...
Civilkurage - skylldigheter - hur ska man agera...
tror ändå jag gjorde det bästa genom att i alla fall finnas som evetuellt vittne.
Men ja, rädslan för att själv bli utsatt är skrämmande. Men jag tror att om slagen hade delats ut - då hoppas jag innerligt att jag hade vågat göra något. Jag hoppas det...
Fruktansvärd upplevelse var det i alla fall.
Aldrig någonsin varit med om liknande...
Försöka stoppa slagsmål och annat sånnt. Men är det civilkurage eller ren dumhet.
Idag fick jag uppleva vilken människa jag egentligen är och hur jag hanterar sitvationer.
För jag var rädd. Om jag hade gått in hade risken att jag fick en smäll varit otroligt hög. Nu delades det som tur var inte ut några smällar, men de låg i luften. Och orden var inte vackra någonstanns. De var rent ut sagt vidriga, att människor verkligen kan kategorisera andra på det sättet. Fruktansvärt.
När källan bakom allt hade gått efter att cafépersonalen bett honom att lugna sig och gå därifrån frågade de genast hur de utsatta mådde och om de skulle hålla uppe kontakten med polisen. Jag satt nått bord ifrån och hörde inte svaret men bestämde mig ändå för att stanna ifall polisen kom för att eventuellt vittna.
Är det civilkurage?
Eller borde jag bett denna tvåmeters man att lugna sig?
Borde jag personligen frågat hu de andra mådde efteråt?
Polisen kom inte och de gick efter ett tag, då borde ju det betyda att jag också kunde gå. men ska jag ringa och rapportera vad som hände?
Ahh...
Civilkurage - skylldigheter - hur ska man agera...
tror ändå jag gjorde det bästa genom att i alla fall finnas som evetuellt vittne.
Men ja, rädslan för att själv bli utsatt är skrämmande. Men jag tror att om slagen hade delats ut - då hoppas jag innerligt att jag hade vågat göra något. Jag hoppas det...
Fruktansvärd upplevelse var det i alla fall.
Aldrig någonsin varit med om liknande...
