S

Döden är läskig. Det är ett ämne jag gärna undviker. Men ibland går det inte. Döden gör sig påmind hela tiden. 

En gammal barndomsvän förlorade sin lillebror för ett tag sedan. 

Äldre människor börjar ge upp tanken på livet. 

Det finns så mycket. I böcker, i filmer och trots det faktum att vi aldrig kommer undan döden, att den är en del av vår mänskliga existens, så skrämmer det skiten ur mig. 

Jag borde inte tänka på det här. Jag vet det.

Men jag kan inte låta bli. Framförallt inte när nu en fantastisk skådespelare har gått ur tiden.  En inspiration var vad han var. En man som kunde spela både komedi och allvar med övertygelse. En förebild, som talade öppet om sina problem och sin kamp med sina inre demoner. Tyvärr vann de kampen och ytterligare ett människoliv slocknade. 

Då är frågan. Varför nu? Varför engagera sig i en förlust av en människa jag inte ens kände. Varför bryr jag mig inte lika mycket när en okänd människa väljer att själv avsluta livet? Det gör jag. Varje gång jag hör en sådan nyhet så vill jag gråta, det gör ont i bröstet på mig. Jag vill vrida tillbaka tiden, rycka dem ur sin tankebana och bönfalla dem att inte ge upp, att de inte är ensamma, att det blir bättre. 

Samtidigt ser jag en hopplöshet i det. Vem är jag att tro att min bönrop skulle vara lösningen på problemen. Jag befinner mig i en återvändsgränd utan att se någon lösning. 

Men vi måste börja ta depression på allvar. Det är en sjukdom som kan vara dödlig. Och det minsta vi kan göra är att vara medmänniskor och ge våra vänner tryggheten att våga öppna upp och tala om sitt inre. 

Jag känner att jag är flummig, ute och svävar och så. Men jag vet inte vart jag ska börja och inte vart jag ska sluta. Jag är förtvivlad, jag är förvirrad, jag är vilse men ändå helt säker. Jag ska leva mitt liv extraordinärt.

Oh captain! My captain!