S

Folk börjar räkna ner.
Folk pratar om minnen.
Folk tömmer sina rum.
Folk flyttar ut till helt nya rum i en helt ny stad.
Folk börjar inse att det här året är slut om en sådär 5 dagar.

Men jag vill inte.
jag vill inte inse detta fakta. Detta fakta att vi inte kommer leva som en stor familj längre.
Det här långa lägret börjar närma sig sitt slut, på riktigt.
och jag vill inte minnas allt härligt som hänt här. Eller jo, minnas det vill jag, men inte i en sentimental stämning.

Jag vill inte minnas första dagen i aulan när rektorn kommer in i röda byxor och den fantastiska Anna Brattgård säger till mig "Sofia, lita aldrig på en man i röda byxor". Detta som råkar vara mitt första minne av Anna.
Eller kvarnvindes utflipp till beiga boys, där vi alla dansade loss i köket.
Hanna lärde oss att ett enkelt sätt att få pojkars uppmärksamhet är att baka kanelbullar. Jag och Anna ville testa. Och ack så bra det fungerade. Martin och Oscar stog genast i dörren och frågade "Har ni bullar?"
Tomas visade mig helt nya sätt i hur man kan använda en dörr, när han helt plötsligt en dag valde att klättra upp hänga på den medan han pratade.
Jag vill faktiskt minnas alla samtal på Ylvas säng som har byggt upp mig och fått mig att våga göra saker jag aldrig skulle gjort annars.

Åh det finns så mycket mer som jag vill, men ändå inte vill minnas.
Men nu börjar tröttheten och känslorna svalla upp och jag känner att det är inte värt att fortsätta.
Imorgon ska vi ha SISTA lektionen med Elof.
Innan dess ska jag packa. Och förhoppningsvis hinna packa ner det mesta. Så att rummet är sådär äkligt tomt och man mest bara vill gråta när man ser det. Det hoppas jag på imorgon. Vilken härligt känsla jag e ute efter.

Tack och hej